Call of Duty – Modern Warfare 2: Lever den upp till förväntningarna?

Call of Duty: Modern Warfare 2 (sedermera MW2) har mycket att leva upp till, dess föregångare Modern Warfare, som släpptes november 2007, var nämligen riktigt bra och visade att Call of Duty-serien funkar alldeles utmärkt i en modern miljö och inte uteslutande i Andra världskriget som dom tidigare spelen i Call of Duty utspelats.

MW2 tar vid där MW1 slutar, Soap MacTavish och hans specialteam är tillbaka och det är dags att rädda världen en gång till. Men förvänta dig ingen standardiserad spelstory med några tafatta försök till spänning. Singleplayer-mode är som en välskriven Tom Clancy-thriller med alla dess ingredienser, vi har onda ryssar, vi har en skvätt specialtrupper, en gnutta kärnvapenhot och en naturligtvis lite onda fundamentalister på det.

Singleplayer-delen är en ytterst intensiv upplevelse, om än lite kort – men så fantastiskt drivande och levande att inte spelar någon roll. Det finns flera tillfällen i spelet när det är så stressande att man bara sprayar kulor åt alla håll och kanter, i hopp om att träffa något. Har själv aldrig upplevt krig, men kan tänka mig att man upplever någon form av motsvarande stress när man är pinned i en brasiliansk favela med hundratal militias som haglar kulor och artilleri över din position.

Spelet varvas med in-game cutscenes som driver handlingen vidare och när man minst anar det släpps kontrollen till dig och du tar över – något som är upphovet till en och annan onödig död. Men det är just det som initialt imponerar mest med MW2, grafiken är bländande bra.

Men man märker snabbt att det inte bara är grafiken som imponerar, kontrollen är grymt genomtänk och ljudet/musiken är av absoluta toppklass. Och vad kan gå fel när Hans Zimmer står bakom musiken, det är som att placeras mitt i en actionfilm av Bruckheimer gänget. Och den filmintresserade kommer se tydliga referenser i spelet till t.ex filmen Black Hawk Down och The Rock, i synnerhet ”Duschrums-scenen” från ”The Rock”. ”I cannot give that order!” – mer än så säger jag inte, det måste upplevas.

Spelsvårigheten i Singleplayer är en utmaning, i synnerhet på hardened och svårare. Man hamnar rätt ofta i klassiska Call of Duty-situationer där man ”fastnar” i ett moment, dvs att man dör, provar en ny taktik, dör, provar en ny taktik, dör och sedan klarar det – oftast pga av en slump. Det märkt även att AIn är betydligt mer upphottad till denna version, motståndarna rör sig betydligt mer realistiskt och i många lägen är spelet riktigt svårt, även på regular-mode.

Oavsett hur bra, dock kort, Singleplayer-mode är så är det i Multiplayer-läget som spelet verkligen visar sin styrka. Multiplayer är uppbyggt liknande ett MMORPG, och nej – ni behöver inte meja ner drakar med M16A1 utan det handlar mer om ett erfarenhets-baserat system med XP (experience points), ju fler matcher du spelar – desta högre blir du promotad. Och genom promotion låser du upp olika ”perks” , vapen och annat smått och gott. Med dessa ingredienser kan du sedan skapa dig en egen ”klass” som du spelar med mot andra.

Onlineläget består av en uppsjö med olika typer av sk. game modes, allt från alla-mot-alla till att leda en VIP medan motståndarlaget försöker döda den samma. Ett klassiskt gammalt Counter-Strike mode som tyvärr inte används längre i CS. Och parallellerna med CS är många, men rätt oundvikliga.

Call of Duty: Modern Warfare 2 är bra, riktigt bra. Andra recensenter har använt uttryck som ”årets spel” och jag är villig att hålla med. För spelet kommer underhålla dig en lång tid framöver. När man upplevt (inte spelat) genom singelplayer så finns det hur mycket kvar som helst att göra i Spec-ops (specialuppdrag för singleplayer) och då har man inte ens kört Multiplayerläget.

Är du en FPS-spelare och endast tänker lägga pengar på ett FPS-spel denna vinter så är valet solklart, det är Modern Warfare 2 – för bättre än så här blir det inte, åtminstone inte innan Modern Warfare 3 kommer.