Har provat OnLive och jag är övertygad; detta är och kommer att bli framtidens sätt att spela spel. Även om vi kanske inte är riktigt helt där än så är OnLive, i dess konceptuella fas, redan så överlägset den traditionella synen på spelmarknaden att det knappt går att jämföra.

OnLive, för den som levt under en sten under senaste året, är ett revolutionerande moln-baserat sätt att spela spel. Spelet kör helt enkelt på en serverhall någonstans i världen och din dator (oavsett prestanda) blir en skärm och kontroller.

Det har snackats mycket om tekniken och många har varit skeptiska, inklusive mig själv, men iden har alltid intresserat en. Tänk att slippa installationer, uppgradera hårdvara, spendera pengar på spel man inte spelar och ännu bättre – tänk att alltid ha optimal prestanda.

OnLive levererar just detta och serverar det med extra allt.

Hur funkar det?
Målet med OnLive är att göra det plattformsoberoende, både utifrån spelen men även hur du väljer att spela det. Antingen kan man spela det på sin gamla netbook i sängen, framför sin spelrigg eller kanske på OnLives egna spelkonsol inkopplad i tvn.

Och det är just det sistnämnda som är extra intressant, eftersom denna ”spelkonsol” egentligen bara består av en minidator med nätverkskort och HDMI ut. Allt detta just för att datorkraften finns på nätet och inte i din hårdvara. Konsolen sägs kosta under $99, vilket borde vara runt tusenlappen i Sverige.

Hur är det med latency och lag?
Lagg och latency finns där, utan tvekan. På min svaga ADSL-lina hemma på 24/0.7 så vägrade OnLive att överhuvudtaget starta igång, det saknades helt enkelt för mycket kapacitet. Men på en 4/4 dedikerad lina rullar det på helt OK, även om den klagar lite till och från.

Men detta kan mycket väl ha att göra med avståndet mellan mig i Sverige och serverparken i USA. Jag kan tänka mig att om t.ex Bredbandsbolaget köper in tekniken och erbjuder det till sina kunder så borde prestandan bli betydligt bättre då trafiken får betydligt kortare väg att färdas.

Och det är väl kanske just där jag ser att OnLive skulle passa bäst, som en premium-tjänst från din Internet-leverantör. Lägg på 100 kr på din månadsavgift och få tillgång till alla spel inom OnLive.

OnLive kan mycket väl döda konsol-marknaden som vi känner till den.
Eftersom spelen på OnLive är helt plattformsoberonde kan man lika gärna hoppa mellan två PC-spel som ett Xbox360-spel och ett PlayStation 3 spel. Även om det krävs en mindre anpassning av spelen för att funka på OnLive så skulle det förvåna mig om speltillverkarna inte kastar sig över detta.

För det blir lite utav den heliga Gaal, man behöver aldrig mer sukta över ett spel på plattform X just för att man valde att köpa konsol Y. Allt blir kompatibelt med varandra och vinnarna på detta blir vi konsumenter.

Tjuvkika på andra när dem spelar
En fantastisk kul detalj med OnLive är något som kallas för Arena. Det betyder att man sonika kan titta på när någon annan spelar. Som inbiten StarCraft 2 tittare och spelare så känns det som en riktig rolig extrafunktionalitet.

Det känns även rätt givet att det kommer att vara många turneringar och motsvarande i OnLive där man kommer att kunna möta andra och tävla. E-sport genren växer som aldrig förr och detta känns som en perfekt plattform för det.

Vad kostar OnLive
Det är kanske priset som kan blir OnLives stora akilleshäl, för det är dyrt – förbannat dyrt. Prismodellen är baserat på att man hyr spelen och alla spel kostar olika mycket. Utöver detta tar OnLive även en månadskostnad på lite drygt 50 kr.

Ett prisexempel är att Splinter Cell: Conviction kommer att kosta dig lite drygt 1000 kr per år att hyra, om man nu vill ha spelet i ett helt år. Motsvarande ny-pris i butik är runt 500 kr, men då äger man spelet. Och denna kostnaden är för ett enda spel, tänk då om man spelar fem stycken parallellt.

Värt att säga är att dessa priser inte är skrivna i sten och vi vet inte vad dom kommer landa på i sverige, om nu OnLive ens kommer till sverige officiellt.

Kommer OnLive att slå?
Även om jag låter lyrisk så är inte OnLive riktigt där än, men med lokal närvaro i form av Internetleverantörer, lite bättre prissättning och något år med utveckling av tekniken så är jag övertygad om att denna form av spelande kommer att slå.

Det kanske inte är perfekt för first-person shooters eller gaming på pro-nivå, åtminstone inte än. Men för en casual-gamer som vill spela några timmar här och där eller för barnfamiljen som vill ha ett stort urval av spel till barnen men inte vill plöja ner tusentals kronor i konsoler är detta ett väldigt intressant val.

Mer om OnLive finns på:
http://onlive.com

Fördjuping och mer om OnLive i Svensk media:
Metro, EuroGamer, MacWorld

En driven story med bra karaktärer

Black Ops utspelar sig under det kalla kriget och vi åker i rasande takt genom historiska händelser så som Kubakrisen och Vietnamkriget.  Spelets stora protagonist är den något söndriga Alex Mason som sett och genomlevt det mesta på krigsfältet.  En ärrad krigsveteran med ett minst sagt trassligt förflutet som tillsammans med sina CIA polare skall göra slut på både kommunismen, hämnas lite allmänt och göra hela världen till ett fredligare tillhåll – allt i ett enda slag.

Vad som faktiskt är lite förvånande är att storyn i Black Ops är riktigt bra och välskriven. För första gången i serien bryr man sig faktiskt om karaktärerna och man märker att David S. Goyer, som skrivigt spelet, lagt ner ordentligt med tid för att skapa en tät och mystisk story. Till skillnad från Modern Warfare 2 som kändes något hoppig så drivs Black Ops story framåt i rasande takt.

Go go go, bokstavligen.

Och det är väl kanske det som är ett hallmark för Call Of Duty-serien, det går undan – det är så mycket action att man ibland inte vet om man ens springer åt rätt håll eller om man precis missade en storslagen explosion någonstans. Helikoptrar faller från himlen, skott viner runt öronen samtidigt som dina kamrater i SOG (Studies and Observations Group) närmast spottar ur sig orders likt ett maskingevär.

Förutom ett rasande tempo så fastnar man ibland i den gamla klassiska Call Of Duty-repeatern. Ni vet, man dör, provar igen, dör, provar igen, dör för att sedan – utan att egentligen veta vad man gjorde olikt denna gång – klara det och går vidare i spelet. Men det är en del av serien och det förvånar inte, health-baren försvann för många spel sedan och det gamla klassiska bli-träffad-och-göm-dig-tekniken funkar precis lika bra i Black Ops som i Call of Duty 3.

En ny-gammal arsenal med vapen

Tidstroget är det vapen från sextio och sjuttio-talet som gäller. Klassiska Kalashnikovs AK-47 blandas med Amerikanska militärens trotjänare M16 och Treyarc bjuder även på lite intressanta variationer som en radiostyrd bil fylld med C4 eller ett modifierat armborst med explosiva pilar. Fräscht och genomtänkt och överlag känns hela den grafiska profilen rätt i tiden med täta djungler i Vietnam, iskalla fång-läger i Ryssland och cigarr-doftande palats i Kuba.

Spelkänslan finns där, kanske till och med snäppet vassare än i Modern Warfare 2. Kontrollen känns responsiv och det krävs inte många sekunder för att komma in FPS-mode. Grafiken, som bygger på Treyarcs egen World At War-motor, känns kanske lite daterad – men den funkar. Personligen är jag inte en spelare som bryr mig speciellt mycket om hur slick det ser ut, utan för mig är spelkänslan betydligt viktigare – hellre sämre grafik med bra FPS, än bra grafik med dålig FPS.

Multiplayer – alla skall spela på dedikerade servrar!

Black Ops multiplayer-läge följer det framgångsrika konceptet som cementerades  i Modern Warfare 2. Det gäller att samla experience genom att vinna matcher och eliminera motståndare. Ju mer XP, ju högre level får du och med detta kommer tillgång till större, fräckare och dödligare vapen och utrustning.

En annan intressant skillnad mot MW2 är att man nu även kan köpa vapen och tillbehör med så kallade ”COD Points”, men oroa er inte – det handlar inte om en motsvarighet till ”Microsoft Points” eller liknande utan man tjänar helt enkelt poäng/pengar genom att spela mot andra. Ett spelläge heter t.ex ”Wager Match” där spelare satsar sin poäng/pengar innan matchen börjar. Kul och annorlunda tilltag.

Och med Black Ops så kommer äntligen dedikerade servrar tillbaka. Ett av dom stora misstagen med Modern Warfare 2 var att man inte själv kunde köra en dedikerad server. Det kanske låter som en liten grej, men dom som adminsterar över servrarna har en tendens av att se efter dom betydligt bättre än vad IWNET (Infinty Ward Network) lyckades göra med MW2.

Det enda tråkiga i kråksången är väl kanske att man måste köra/hyra sin server genom GameServers.com, men det är bättre än inget. Trots detta skall man ge en stor eloge till Trayarc för att dom inte gjorde samma misstag som Infinity Ward.

Black Ops är ett säkert Call of Duty-kort

Black Ops kommer som sagt var inte få dig att ramla av stolen vad beträffar grafiken, men det finns en helhet i spelupplevelsen och storyn som ändå får en att känna en känsla av kvalitet. Det finns en djupare tanke bakom spelet, en väldigt varierande spelupplevelse och ett bra driv i storyn. Det enda är väl kanske att kampanjen sägs vara lite kort, 7-8 timmar och det är dags för eftertexter.

Spelet är roligt och man glömmer ibland av att man spelar ett spel och inte ser på en film, och det är väl kanske det som kan vara till dess nackdel. Man får ibland känslan av att det är lite väl mycket baksäte när ingame-sequence efter ingame-sequence avbryter spelandet.

Men det är lite vad Call of Duty-serien har handlat om sedan första spelet och man förväntade sig kanske inte heller något annat. Lite synd att Treyarc inte vågade ta ut svängarna lite mer, men man bryter väl kanske inte ett koncept som funkar.

Om du bara skall köpa ett FPS-spel i år så är Call of Duty: Black Ops ett riktigt bra köp, speciellt om du är en multiplayer-junkie. Storyn är lite kort, men det vägs upp av en väldigt mångfaciterad multiplayer-upplevelse.

Mer Black Ops i Svensk media:
Aftonbladet, E24, Dagens Media

Missa inte Jezper Söderlunds kontra-recension, vi är inte helt överrens.
http://jezper.se/2010/11/12/recension-black-ops/

Spelet är provat på en PC, men finns även på Xbox 360 och Playstation 3. Länken nedan tar dig till billigaste butiken i Sverige för respektive plattform.

Call of Duty: Modern Warfare 2 (sedermera MW2) har mycket att leva upp till, dess föregångare Modern Warfare, som släpptes november 2007, var nämligen riktigt bra och visade att Call of Duty-serien funkar alldeles utmärkt i en modern miljö och inte uteslutande i Andra världskriget som dom tidigare spelen i Call of Duty utspelats.

MW2 tar vid där MW1 slutar, Soap MacTavish och hans specialteam är tillbaka och det är dags att rädda världen en gång till. Men förvänta dig ingen standardiserad spelstory med några tafatta försök till spänning. Singleplayer-mode är som en välskriven Tom Clancy-thriller med alla dess ingredienser, vi har onda ryssar, vi har en skvätt specialtrupper, en gnutta kärnvapenhot och en naturligtvis lite onda fundamentalister på det.

Singleplayer-delen är en ytterst intensiv upplevelse, om än lite kort – men så fantastiskt drivande och levande att inte spelar någon roll. Det finns flera tillfällen i spelet när det är så stressande att man bara sprayar kulor åt alla håll och kanter, i hopp om att träffa något. Har själv aldrig upplevt krig, men kan tänka mig att man upplever någon form av motsvarande stress när man är pinned i en brasiliansk favela med hundratal militias som haglar kulor och artilleri över din position.

Spelet varvas med in-game cutscenes som driver handlingen vidare och när man minst anar det släpps kontrollen till dig och du tar över – något som är upphovet till en och annan onödig död. Men det är just det som initialt imponerar mest med MW2, grafiken är bländande bra.

Men man märker snabbt att det inte bara är grafiken som imponerar, kontrollen är grymt genomtänk och ljudet/musiken är av absoluta toppklass. Och vad kan gå fel när Hans Zimmer står bakom musiken, det är som att placeras mitt i en actionfilm av Bruckheimer gänget. Och den filmintresserade kommer se tydliga referenser i spelet till t.ex filmen Black Hawk Down och The Rock, i synnerhet ”Duschrums-scenen” från ”The Rock”. ”I cannot give that order!” – mer än så säger jag inte, det måste upplevas.

Spelsvårigheten i Singleplayer är en utmaning, i synnerhet på hardened och svårare. Man hamnar rätt ofta i klassiska Call of Duty-situationer där man ”fastnar” i ett moment, dvs att man dör, provar en ny taktik, dör, provar en ny taktik, dör och sedan klarar det – oftast pga av en slump. Det märkt även att AIn är betydligt mer upphottad till denna version, motståndarna rör sig betydligt mer realistiskt och i många lägen är spelet riktigt svårt, även på regular-mode.

Oavsett hur bra, dock kort, Singleplayer-mode är så är det i Multiplayer-läget som spelet verkligen visar sin styrka. Multiplayer är uppbyggt liknande ett MMORPG, och nej – ni behöver inte meja ner drakar med M16A1 utan det handlar mer om ett erfarenhets-baserat system med XP (experience points), ju fler matcher du spelar – desta högre blir du promotad. Och genom promotion låser du upp olika ”perks” , vapen och annat smått och gott. Med dessa ingredienser kan du sedan skapa dig en egen ”klass” som du spelar med mot andra.

Onlineläget består av en uppsjö med olika typer av sk. game modes, allt från alla-mot-alla till att leda en VIP medan motståndarlaget försöker döda den samma. Ett klassiskt gammalt Counter-Strike mode som tyvärr inte används längre i CS. Och parallellerna med CS är många, men rätt oundvikliga.

Call of Duty: Modern Warfare 2 är bra, riktigt bra. Andra recensenter har använt uttryck som ”årets spel” och jag är villig att hålla med. För spelet kommer underhålla dig en lång tid framöver. När man upplevt (inte spelat) genom singelplayer så finns det hur mycket kvar som helst att göra i Spec-ops (specialuppdrag för singleplayer) och då har man inte ens kört Multiplayerläget.

Är du en FPS-spelare och endast tänker lägga pengar på ett FPS-spel denna vinter så är valet solklart, det är Modern Warfare 2 – för bättre än så här blir det inte, åtminstone inte innan Modern Warfare 3 kommer.

Doom har sedan 1997 funnits som öppen källdkod, och det har funnits en uppsjö med versioner av Doom för jailbreakeade iPhones, men det är först nu den ”officiella” finns tillgänglig. Kontrollen sker via ett intuitivt kontrollsystem med din vänstertumme och skjuter gör du med din högertumme.

Doom Classic innehåller alla dom tre första episoderna med även en speciell fjärde: Episode Four – Thy Flesh Consumed, vilket är en episod från det gamla Ultimate Doom.

Så ladda in gamla BFG och njut av lite retro-gaming!

Mer om Doom i Svensk media:
MacWorld, MacWorld 2, M3