Men det som gör storyn riktigt intressant är att det nu kommer rapporter på att Apple kommer släppa en mjukvaruuppdatering som löser problemet i ios 4.01. Hur kan Apple släppa en mjukvaruppdatering som fixar ett problem med hårdvaran? Lösningen är förmodligen mycket enklare än du tror.

Teorin, för det är en teori, bygger helt enkelt på att Apple satte en ytterst låg lägsta tröskel för signalmottagningen i ios 4. Låt oss anta att det krävs minst 5% mottagning för att kunna hålla ett samtal med godtagbar kvalitet, sedan är 100% mottagning bäst och 0% är sämst.

I mjukvaran har man sedan satt att även om telefonen endast har 5% mottagning så visar den fem stycken pinnar i mottagnings-mätaren, dvs bäst mottagning. För i teorin stämmer det ju, även om du bara har 5% av 100% så räcker dom ynka procenten för att hålla ett korrekt och bra samtal. Sjunker den sedan under 5% så ramlar pinnarna av en efter en.

Motivationen till detta tros vara att det ur ett marknadsföringsperspektiv är bättre att telefonen visar 5 pinnar oftare än 4 pinnar, en telefon med bättre mottagning säljer ju fler exemplar än en telefon med sämre mottagning.

Vad som sedan händer när du sätter tummen på den beryktade lilla skåran mellan mobil-antennen och WiFi-antennen i iPhone 4 är att den tappar några få procent mottagning, förmodligen ingen signifikant signalförsämring men är du i en situation där du redan ligger på 5% mottagning och tappar 3-4% så kommer pinnarna på mottagningsmätaren sjunka som en sten.

Det är förmodligen därför vissa kan och andra inte kan återskapa detta fel. Dom som inte kan återskapa felet har förmodligen bra sändning och faller inte under lägstanivån som Apple har satt. Och det är här som mjukvarubiten kommer in.

I ios 4.01 kommer Apple förmodligen sätta en lite högre tröskel på lägsta-nivån till säg 15-20%. Överlag kommer alla få en något sämre mottagning, dvs i vissa lägen kommer telefonen visa fyra pinnar istället för fem men vi kommer inte längre se den extrema signal-förlust som finns idag.

Man kan sedan debattera om huruvida Apple borde ha noterat detta in slutgiltiga versionen och om det speciellt moraliskt av Apple att överhuvudtaget sätta en så låg lägsta nivå, men i slutändan – och om denna teori stämmer – så borde felet försvinna med en uppdatering av mjukvaran.

Vill ni grotta er djupare ner i denna teori så rekommenderar jag att ni läser Steve Gibsons eminenta blogginlägg om just detta. Missa inte kommentarerna till hans inlägg!

Uppdatering, 2010-07-02: Apple har nu släppt ett officiellt uttalande som stödjer denna teori.

Mer om iPhone 4 och Antenn-problemet i Svensk media:
Metro, MacWorld, MacWorld (2), MacWorld (3), Dn.se, SVD.se, Aftonbladet.se, Aftonbladet.se (2)

Två veckor har gått och jag börjar känna mig mer och mer bekväm med min Desire. Installerade t.ex om min iPhone till min fästmö och måste erkänna att iPhonen känns riktigt omständlig att arbeta med efter att man har suttit med Android i två veckor.

Ett bra exempel var t.ex när jag skulle fixa CALdav inställningar på iPhonen, under processens gång glömde jag av vilken server som skulle användas så jag hoppade över till Safari och googlade fram lösningen. När jag sedan gick tillbaka till inställningarna så hade den nollställt allt jag gjort och det var bara att börja om.

Sure, detta är något som Apple fixar i sommar – men man får inte glömma att detta är något som Android har haft sedan sin första version. Android känns helt enkelt mer genomarbetat som operativsystem, den ger en större friheter men samtidigt större möjligheter att röra till sitt system så till den milda grad att mobilen bli, mer eller mindre, oanvändbar.

iPhonen vinner rätt mycket på dess enkelhet, men den är och förblir – om Steve Jobs får bestämma – ett ytterst begränsat operativsystem där användaren är så obetrodd att funktionalitet får lida på grund utav det. Det känns som att du lånar en iPhone av Apple – dom bestämmer vad du får göra på mobilen, man är helt enkelt en gäst på sin egen mobil. Och det är synd, för på hårdvarusidan är iPhone 3GS ytterst kompetent – speciellt om man ser till dess multithouch.

Homescreen vs Homescreen
På min Desire kör jag HTC Sense, så det är inte en sk out-of-the-box Android upplevelse som t.ex en Nexus One – eftersom HTC slänger på lite lull-lull ovanpå Android, men i det stora hela är det samma sak. Andriod homescreen är dock mil före iPhonens – förutom att man kan lägga program i mappar (yay, iPhone OS 4.0!) så har även Androiden något som kallas Widgets och det är förmodligen här en nyvunnen Android-användare får sin första wow-upplevelse.

Widgets kan sammanfattas med små miniprogram som körs på din Homescreen, man kan t.ex ha en väder-widget som visar aktuellt väder, baserat på din GPS position eller kanske vilken låt som just nu spelas i Spotify. Man förstår nog inte hur ytterst användbart widgets är innan man faktiskt börjar använda dem. I många avseende så räcker det för mig att bara kolla min homescreen för att få tag på den informationen jag söker – eftersom det mesta redan finns presenterat där.

Utöver det så funkar dom förhållandevis samma, det vill säga att man har ett gäng homescreens som man kan alternera mellan genom att ”swipa” höger och vänster.

Notifieringar
Här finns det egentligen ingen match eftersom iPhone har så undermåttiga notifieringar att man nästan skäms eller så borde åtminstånde Apple skämmas. För det dom kallar för notifieringar kan närmast liknas vid varningsrutor som utan historik berättar något för dig oavsett prioritet. Ett SMS-notifiering kan t.ex tryckas bort på grund av att du har missat ett samtal.

På Androiden är det dock riktigt igenomtänkt och hela notifieringssystemet bygger på en rullgardinsmeny i toppen av din mobil. Rullgardinen hänger alltid med och meddelar dig via små ikoner om du har en notifiering att läsa. Man läser en genom att dra ner rullgardinsmenyn och klicka notifieringen. Och det smarta här är att notifieringen inte anses vara läst bara för att du har klickat på den, utan du måste göra något aktivt med den för att den skall försvinna. Alternativt klickar man på ”clear” och alla notifieringar försvinner. Det är snyggt, smidigt och ganska självklart.

Frihet under ansvar
Frihet, i mobilsammanhang, är inte alltid det bästa då mobilen måste vara något du kan lita på till 100 % – speciellt om du använder din mobil i arbetssammanhang. Man får inte missa ett samtal eller ett SMS bara för att mobilen har hängt sig eller för att man vårdslöst har 32 services igång som effektivt ger en batteritid på 4 timmar.

Och det skulle nog vara här som Android har sina största problem, berörde ämnet lite efter första veckan i Del 1 och även under andra veckan görs jag påmind om att Android är ett operativsystem man måste lägga tid på för att bemästra. Och jag kan förstå om det inte passar alla. Det finns folk som hellre ringer någon än att googla fram en lösning när datorn krånglar och det är kanske i synnerhet dessa människor som skall hålla sig borta från en Android.

Men det är, som jag nämnt flera gånger, helt enkelt upp till dig hur du vill att det skall funka. Jag har mindre teknik orienterad kollega på jobbet som kör Android med endast Phone, Gmail och SMS-ikonen på skrivbordet och dom är hur nöjda som helst. Men denne hade säkerligen varit minst lika nöjda med en iPhone.

Man kan argumentera för att mobilen blir vad man gör det till och visst är det ett korrekt argument – men eftersom jämförelsen i detta avseende görs mellan en HTC Desire och en iPhone så är det viktigt att understryka faktumet; Android är en mer avancerat mobil-operativsystem än iPhone – på gott och ont.

Android eller iPhone?
För mig är Android uteslutande gott – jag vill ha kontroll över min hårdvara, jag är en person som gladligen sänker 4-5 timmar på att läsa manualer och trial-and-error för att få en drivrutin att funka på Ubuntu – det ligger i mitt intresse och jag tycker det hela är roligt och motiverande.

Det råder inget tvivel i mitt sinne att iPhone sakta kommer fasas ut till förmån för Android, det kommer naturligtvis ta lite tid – men Android mognar väldigt snabbt. Och Apple har tappat sin roll som innovatör i mobil-segmentet och får inse att dom leker catch-up idag.

Fick under helgens gång frågan om jag någonsin kommer att gå tillbaka till iPhone. Hade inget bra svar på frågan då, men efter att ha funderat igenom det så skulle jag förmodligen gå tillbaka till iPhone om dom öppnar upp systemet, tillåter tredjeparts-applikation samt tillåter mig använda min iPhone som jag vill.

Svaret är således nej.

Detta betyder dock inte att man kommer att kunna spela upp flashfilmer i safari på iPhone, utan det rör sig endast om program i AppStoren.

Ett mycket intressant tilltag från Adobe som förmodligen ser en ytterst stor potential att få portat över flash till iphonen. Flash funkar ju sedan tidigare till dom flesta mobila plattformar utom just iPhonen.

Applikationer skriva i flash kommer alltså med CS5 att kunna köras på desktopen via Air, på nätet via browserpluginet och nu även som native app i iPhone.

Anledningen till att Apple inte tillåter flash på iPhonen sägs vara för att flash körs i en sk virtual machine i browserpluginet, vilket Apple inte tillåter.

Flashutvecklaren Nisse Bryngfors meddelar på sin blog att flashapplikationer förmodligen inte kommer ha samma tillgång till apit på iPhonen som native apps har.

Flash Professional CS5 släpps i beta ”later this year”.

Källa:
http://labs.adobe.com/technologies/flashcs5/appsfor_iphone/

Flash till iPhone i Svensk media:
MacWord

Notera dock att detta endast gäller för iPhone 3G (dvs inte iPhone 3GS) och då endast med exchange-servrar med krypterad anslutning, vilket alla borde ha.

Anledningen till att detta funkade innan är sonika för att Apple valde att kringgå Microsoft krav att Exchangeanslutningar skall vara krypterade.